Tålamod!

Äntligen lyssnade jag på min inre röst! Så många gånger som jag helt och hållet struntat i det, inte tyckt det var lönt, ren lathet för jag hade bestämt mig för att jag ändå inte skulle hinna.

Vad är det då som jag menar med denna text jag precis skrev? Jo , det ska jag berätta.

Jag har äntligen fått ett antal bilder på Gärdsmyg. Denna lilla förtjusande fågel som jag sett så många gånger, flygandes hit och dit, hoppandes hit och dit på en massa grenar. Aldrig stilla, alltid på språng mot något. Eller så bara för att fotografer ska stå och svära en ramsa som skulle räcka till ett hel livstids svärord hos en arg tonåring.

Första gången jag råkade på denna fågel visste jag inte ens vad den hette. Hemma i skogen där jag brukar gå med hunden. Gjorde några bilder på väldigt långt håll, knappt synbar. Det var på den tiden jag hade film i kameran. Inte ens med 8 gångers lupp kunde man se vad det var för fågel på diabilden. Men man såg den karakteristiska stjärten, lite suddig. Filmen som satt i var nästan alltid Fuji Velvia. Iso 50 inne i skogen var ju inte så smart, helst inte ihop med en Tokina 400mm bl 5,6. Efter ett antal timmar med fågelboken så kunde jag få fram att det var en Gärdsmyg.

Åren gick och Gärdsmygen var en sådan fågel som var ouppnåelig, varken utrustning och tålamod fanns. När väl utrustningen fanns så var inte tålamodet närvarande. Och efter 2012 så slutade jag med fågelfotografering. Eller rättare sagt, fågelfotografering var inget för mig. Tålamodet fanns inte och jag tyckte det var jobbigt att släpa runt på stora tunga teleobjektiv. (Man får vara bekväm, det är naturligt att vara lat.) Visst har jag gjort fågelbilder, men det är inget jag gått och planerat, det har varit tillfälligheterna som har styrt när jag gjort fågelbilder.

Senast jag såg Gärdsmyg var på en kurs i Mullsjö 2012, vid fiskdammarna. En liten djävul som hoppade och studsade fram och tillbaka. Inte en chans att jag skulle få några bilder på denna lilla gynnare, varenda gång jag såg den så hade jag fel objektiv på, och alltid så tänkte jag att jag hinner inte byta till teleobjektivet. Så där stod man och tittade på den när den satt stilla på en gren i 1 minut. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag hade hunnit byta objektiv om jag bara hade gjort det direkt!

Så! Vad är det då som gör att jag skriver detta idag? Jo, jag åkte upp till Mullsjö i fredags, skulle upp till min fru, där hon var på kurs i textiltryck. Åkte strax efter lunch, så att jag fick tid för lite fotograferande innan jag skulle gå på vernissage med min fru. Det var ju avslutning på sommarkurserna på Mullsjö folkhögskola. En mycket trevlig tillställning och där jag såg fram emot att se vad naturfotokursen hade att visa. Anders Geidemark var kursledare även i år, skulle gått kursen men jag kom inte med i år. En massa väldigt bra bilder hade producerats i år, som alltid får jag nog säga. Ibland så känner man sig som en halvtaskig amatör bland alla dessa fotografer som går kursen. Men i alla fall, när vi sitter där i deras aula och tittar på bilderna så fick jag se en bild på en Gärdsmyg. En helt fantastisk bild! Bilden var ju givetvis gjord vid fiskdammarna, säkert samma lille gynnare som jag har jagat några år innan. Inte för att jag blev sugen på att sticka dit för att se om jag kunde få den på bild, fågel har ju som sagt lämnat min idébank. Men jag blev påmind om mina försök. Fotografen hade säkert fått kämpa sig till denna väldigt härliga bild.

Tanken var att jag skulle sova över på skolan och dagen efter så skulle jag och min fru köra hem. Men hade helt glömt bort att det var ju fram till lunch på lördagen som kurserna höll på. Så jag bestämde mig för att ta den förmiddagen till att köra ut till bekanta platser för att njuta lite av den underbara naturen runt Mullsjö. Ryfors gammelskog blev den första plats jag åkte till. Vädret var kanske inte perfekt för att fotografera men en tur i skogen är ju inte fel. Kameran var givetvis med, lite blombilder kan man alltid göra fast att det var strålande solsken. När jag väl hade gått en runda där så var det 2 timmar kvar innan min fru skulle bli hämtad så jag bestämde mig för att köra ner till fiskdammarna ändå. Mest för att kolla in hur naturen hade förändrats från sist jag var där. Ryggsäcken med fotogrejorna tog jag med, av gammal vana troligtvis. Härligt väder att gå och strosa i, ett bekant ljud hördes i skogen runt dammarna. Visst var det Gärdsmygen som sjöng, var lite osäker men när jag väl kom fram till platsen som vi alltid hade som basläger på kursen så såg jag den sitta 15 meter bort. Va fan, tänkte jag! Sitter den lille gynnaren rätt fram och bara sjunger. Helt stilla till och med! Samma tankar kom som brukligt, jag hinner inte plocka fram kameran. Men det var då jag helt plötsligt gjorde tvärt om. Jag plockade av mig ryggsäcken, tog fram kameran, objektivet och jag tog till och med fram konvertern! Tänkte att nu får det bära eller brista, brydde mig inte ens om att hålla ett öga på Gärdsmygen. Koncentrerade mig på att skruva ihop grejorna så tyst jag kunde utan att göra allt för häftiga rörelser. Kollade så att jag hade ström, slog på bildstabiliseringen även autofokusen slogs på. Lyfte försiktigt upp kameran till ögonen och siktade in på grenen. Tjoff, där satt den! Flyttade mig lite för att få in lite mer färg i bilden, fågeln var borta! Fan också! Hörde den börja sjunga på ett annat ställe.

Jaha tänkte jag, det var det. Men det var då jag helt plötsligt ramlade över lite tålamod. Tittade på klockan, en timme kunde jag ge den lille fan, tänkte jag. En timme ägnad åt Sveriges näst minsta fågel.(Tror jag det är) liten är den i alla fall) 59 minuter för lång tid om ni hade frågat mig en vecka tidigare. Men nu fick jag en liten tanke att den kanske flyger fram och tillbaks för att kontrollera sitt revir. Kanske är det så att denna pinne är en plats den alltid sätter sig på. Tålamod Nilsson, tänkte jag, den kommer att sätta sig på denna gren flera gånger. Så länge jag är tyst och inte rör på mig alltför mycket. Hjärnan gick på högvarv, vilken bakgrund vill jag ha? Hur nära vågar jag gå pinnen? Vilken brännvidd ska jag ha? Bestämde mig snabbt att jag ska vara en ömsint naturfotograf, hålla avståndet och störa så lite som möjligt. Den lille fan på min axel som hela tiden säger att jag är för långt ifrån ska inte få rätt. Det ska inte bli ett porträtt, det ska vara en bild med mycket miljö runt omkring. Så jag flyttade mig lite för att få in lite mer färg och luft runt pinnen eller rättare sagt stammen den ska sitta på. Skärpan justerades så jag kunde snabbt göra bilder när den kom tillbaks.

Tror det tog ca 15 minuter sen kom den igen. Satte sig på stammen, började sjunga. Med häcken mot mig!!! Va fan! Vänd dig om för bövelen! 1 minut med häcken mot mig, sen borta igen! Tack för den, din lille glädjedödare.

Men det tog inte mer än 5 minuter förrän den kom tillbaks och satte sig med sidan mot mig, jag höll på att svimma av ansträngning att hålla tyst. Kameran skulle ju nu smattra på med en massa bilder i sekunden men det blev bara ett tjoff! Enbildstagning! Givetvis, vilken landskapsfotograf har seriebildstagning på? Alltid är det något. Men döm om förvåning när jag väl hade ställt om kameran och tittade upp så satt den kvar! Nu rasslade till i kameran så den nästan blev överhettad. Lugn, lugn tänkte jag. Lite eftertanke tack, hur roligt är det att ha 30 Gärdsmygsbilder som ser exakt lika dana ut. Vänta lite låt han få röra sig lite, låt han få sjunga lite i bild så att det syns. Kanske vrida lite på huvudet. Han kommer tillbaka, du har 45 minuter på dig inan du ska ge dig av. Så jag väntade ut honom, lät honom röra på sig lite, till och med flyga iväg för att sen komma tillbaks. Gissa om jag var glad när 45 minuter hade gått. Så härligt att få se Gärdsmygen så länge. Det var inte förrän jag kom tillbaks till bilen som jag märkte hur fruktansvärt pinkenödig jag var, och inte kunde jag pinka vid kyrkan. Så det fick bli en fortkörning fram till folkhögskolan så jag kunde lätta på trycket.

Att en liten fågel kan styra en människa så. Helt otroligt!

Så! Nu ska ni få se ett par bilder av min lille kompis. Nu är det inga unika bilder, men för mig och mitt arkiv var de lika sällsynta som att se en Blåval i Vättern fram tills nu. För nu kan allt hända känns det som.  🙂

Poserande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.

Sjungande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.

 

 

 

Härligt med väder!

Så här i efterhand är jag glad att vi hyrde bil på Madeira. Någon mer fantastisk natur har jag inte upplevt på länge. Visst är den svenska naturen fin, inget snack om den saken men det är trevligt med ombyte. I 3 dagar körde vi runt på ön, väderleken var ju sådär men eftersom vi hade bil var det inte så tokigt ändå. Utan tvekan skulle jag lätt lägga 2 veckor ren fotografering här. Semester kunde jag ha någon annan gång. Bjuder på ett par bilder som gjordes under veckan.

Porto Moniz Madeira

Ribeiro Frio nationalpark.

Nordirland dag 5

Idag blev det en sen start, inte planerat men nödvändigt för jag fick en krånglande mage igår kväll. Eller rättare sagt jag åt alldeles förmycket. Har haft lite svårt att vänja mig vid att se och äta mindre portioner, men magen har vant sig. Åt ingen lunch igår så jag var väldigt hungrig. Så i går kväll var jag extremt sugen på en riktigt god köttbit, en blodig sak som jag hoppades skulle smälta i munnen. Satt med menyn framför mig och kollade igenom vad som erbjöds. Visst fanns där kött men storlekarna hade jag ingen aning om. Inte nog med att de ska köra på fel sida, de ska ju ha ett helt annat mätsystem också. Vem fan vet hur mycket 12oz är. Hade att välja mellan 8, 10 och 12oz. Givetvis så valde jag den på 12oz, tänkte som jag brukade, att alla köttbitar är små på restauranger. Ja jösses vad fel jag hade! När servitören kom in med den så höll jag på att storkna, nästan lika stor som min underarm. Hade det inte varit för att servitören var ung och rask så hade de nog fått köra fram tallriken på en vagn. Detta serverades med tobacco onion och smörfräst svamp. Tobacco onion verkar vara som rostad lök, men jag ska villigt erkänna att det låter lite fräsigare med det engelska namnet. Köttet var fantastiskt gott, mört som oxfilé och blodigt som jag gillar det. Och det är nog det som gjorde att jag kände mig lite kass i magen. Blodigt och väldigt mycket mat. Så idag gick jag upp vid 8 och åt frukost, satt vid bordet och skrev bloggen samtidigt som jag drack kaffe. Frågade om de ville göra en lunchlåda till mig så jag slapp bli så hungrig under dagen. Skulle ut och vandra lite idag tänkte jag och där jag tänkte gå fanns inget ställe att köpa någon mat. Visst gick det att ordna jag skulle bara säga till när jag skulle sticka så skulle de komma ut med det till mig. När jag kom ut till bilen så kom husmor ut med en massa grejor, sallad, smörgåsar, banan, äpple, vatten och en liten påse med chips! Chips!! Hon propsade på att jag skulle ha påsen, det har man alltid med sig i sin lunchlåda sa hon. Vinägerchips av alla sorter också. Ja de är för roliga i detta landet. 🙂 Vädret var fantastiskt i dag, inte ett moln på himmelen och säkert 18 grader varmt, perfekt för en liten vandring. Hade egentligen inga planer för fotografering men givetvis var kameran med, svårt att plåta landskap ute vid kusten i direkt solljus. Men det blev faktiskt en hel del bilder. Visar några stycken som jag gillar väldigt mycket. Jag kommer att göra en tur ner till Ballintoy harbour för lite kvällsfotografering, ska bli en fin kväll så det är inte helt omöjligt att det blir lite solnedgångsbilder och annat tråkigt. 🙂 Bara det kommer lite moln innan den går ner, för det blir så tråkigt med en himmel som är helt tom. Så det blir inget röj på puben för mig fast att det är fredag. Kan det vara åldern som gör att man väljer en kvällsfotografering framför ett barhäng på en riktig irländsk pub? Hoppas att det är åldern och inte något fel på hjärnkontoret. 😛

Water lilly. Ingen aning om man kan översätta det direkt till svenska. Kanske heter något annat. Växte vilt ut med sluttningarna vid kusten.

Små söta harar modellande för mig.

Men denna såg lite tjurig ut. 😉

Blomma och fjäril.

Nordirland dag 4 del 2!

Dag fyra bjöd på lite mer än en morgonfotografering. Efter att jag hade suttit och retat mig på de amerikanska familjerna så estämd jag mig för att köra i väg till en skog, Glenariff forest park. Hade läst om den i en av mina broschyrer. Visst, skog har jag ju hemma tänker ni. Men den kan ju vara lite annorlunda, kanske andra typer av träd som vi inte har, eller andra typer av blommor.

En sak som jag visste de hade där var vattenfall, och jag är en riktig sucker för vattenfall. Bara älskar det, jag kanske inte gör så mycket bilder vid fallen men jag tycker det är så rogivande att vandra ut med en bäck som brusar. Skogen var inte så tokig den heller men det blev inte så mycket bilder gjorda för min energi tog slut rätt snabbt. Gjorde misstaget att inte äta först innan jag började vandringen, som vanligt blev jag lite för ivrig. När jag väl kom på att det behövdes energi, då var jag långt inne i skogen. Ska sägas också att skogen låg i en dal och att ingången till skogen låg uppe på toppen på ena sidan av dalen. Så vandringen ner till skogen var rätt lång med en hel del höjdmeter att klara av.

Men jag fick en härlig tur där nere, mycket bokträd och annat som jag inte vet och en massa blommor som såg ut som blåklockor. Har inte kollat upp vad det är för blommor men det liknade dem väldigt mycket. Gjorde inga artbilder, kände inte för att krypa ner på marken då. Blött som fasen och lat som bara den. 🙂

Visar lite bilder från skogen och någon från utsikten uppe på dalkrönet. En av dem fick ni, som följer mig på Instagram och Facebook, se redan igår.

 

Glenariff forest park. Från toppen av dalen.

Glenariff forest park, även denna från toppen av dalen.

Ett av de vattenfall som fanns längst ner i dalen. Glenariff forest park.

På vägen upp från botten av dalen, massor med, som det ser ut som, blåklockor. Glenariff forest park.

På eftermiddagen, lite sen eftermiddag, så körde jag tillbaks till The Fullerton Arms där jag bor. Men just när jag kommer fram så står där en lastbil framför infarten till parkeringen, eftersom jag fortfarand är nybörjare till att köra bil på fel sida och att sitta på fel sida när jag kör, så blev jag lite ställd. Planering är extremt viktigt när man är ny på att köra bil och min planering blev kaos just då. Fick ju fortsätta rakt fram och planera i farten, inte min cup of tea som de säger här. Såg en en skylt längre fram där det stod White rock beach. Är ingen fan av stränder men det fick duga. Av någon lustig anledning så känns högersvängar väldigt enkla här, när man egentligen skulle undvika dessa. Det blir ju som att göra vänstersväng hemma och de är man ju väldigt noga med att ha uppsikt bakåt och verkligen kolla noga. Kanske det är därför de tutar så förbannat på mig varenda gång jag gör en panikare åt höger. Givetvis var det en högersväng och givetvis hade jag bil bakom och givetvis tutades det som bara den. Denna gång hade jag lite otur för bilen bakom bestämde att följa efter mig. Nere parkeringen så steg en yngre man ut ur bilen och gick fram till mig, förklarade på ett väldigt artigt sätt hur fel jag hade gjort. Svarade han att jag kommer från Sverige och att jag är lite ovan. Han skrattade och sa att, så gammal som jag är, varför bry sig om körkort i den åldern. Jag talade om för han att, körkort har jag haft länge men kört på fel sida av vägen är något som jag inte sysslat med. Fel sida på vägen sa han och tittade lite konstigt på mig, alla kör väl på vänster sida. Ville vara lite dryg mot han egentligen men eftersom han hade kallat mig för ”sir” och var egentligen trevlig så förklarade jag för han att nästan alla runt om i världen kör på höger sida och att ni kör på vänster sida, därav min osäkerhet i trafiken. Hans uttryck och min skulle ni ha hört och sett, ville inte skratta och hade så svårt för att låta bli men denna ungdom gjorde min dag. Den dialekten och den förvåningen i hans ansikte var obetalbar. Trodde faktiskt att de hade bra utbildning här. What! Nooo! Really! Fuck really! And you sitting in the passenger seat driving? Verkade som om han inte hade haft körkort så länge denna unga man så vi var kanske lika dåliga i trafiken. Kanske stannade han mig för att jag hade Irländska skyltar på bilen, och ville sätta mig på plats. Men allt gick bra, han önskade mig en bra eftermiddag och gick till sin bil med lite huvudbry tror jag.

Stranden var fin men inte så mycket att plåta, mellbystand fast utan bilar och inte en människa där. Gjorde ändå några bilder som ni får se. Mest bara för att jag hade släpat ryggsäcken hela vägen ner. Fick jag plågas ska ni läsare plågas. 😛

Whiterock beach.

Whiterock beach.

Roadtrip! Dag 1.

Vägen till Bushmills.

Dag ett på min dotters och min roadtrip genom Nordirland. Jag jösses vad jobbigt det är med bilkörandet i vänstertrafikens förlovade land. Men det funkar bra för Emmy håller koll på mig nu och rättar mig när jag håller på att köra fel. Får en lustig känsla av övningskörning, och värre är att det är min dotter som är körlärare. :-))

Färden gick norrut mot kusten från Belfast, efter en massa om och men så klarade vi oss helskinnade ut ur staden. Väl ute på de mindre vägarna så gick allt bättre med körningen. Lite anarki med linjemålningarna på vägen är det allt, eller så är det jag som är lite nervös. Men tar man det lugnt och inte bryr sig om medtrafikanterna så går det bra. Bara låtsas som om man inte är där, skygglappar på alltså. B-)

Vi gjorde ett stopp i Cushendall för lite lunch, steak and mushroom pie som smakade bra. Emmy var modern och tog en veggoburgare! (Undrar om hon är min dotter?) Ja dessa ungdomar. 🙂

Färden gick vidare mot Ballycastle och Ballintoy, fantastisk väg att köra på, vilken natur! Nästa gång jag är här ska jag inte köra, det får min fru göra så att jag kan se mer av naturen. Målet var att få se turistfällan Carrick-a-Red Rope Bridge, stannade till lite innan vid en utsiktsplats för att se lite av kustlandskapet. Måste säga att det är riktigt fantastiskt. Enda som tar ner betyget lite är vädret, men det är ju inget att göra något åt. Det är ju som det är. Väl framme vid denna bro så ville Emmy gå över och vilken far säger nej till sin dotter inte ens en snåljåp som mig kan göra det fast att det kostade nästan 6 pund per person för att gå på en bro. Men det var det värt kände jag efteråt, för en riktig härlig upplevelse att komma över till den lilla ö som bron hängde mellan. Tur med vädret hade vi också, för inte en enda droppe regn föll när vi var där.

Lägger ut lite typiska turistbilder för er, inte lätt att göra personliga bilder med turister bakom varje sten och grästuva. Förhoppningsvis kommer det lite mer personliga bilder efterhand som jag upptäcker Nordirland.

Vägrenen mellan Cuchendall och Ballycastle

Carrick-a-Red Rope Bridge

Carrick-a-Red Rope Bridge

Carrick-a-Red Rope Bridge

Utsikt från parkeringen vid Carrick-a-Red Rope Bridge.

Drömsemester!

Semestern startade inte så bra, försening på flyget gjorde att vi kom iväg en och en halv timme senare. Tur man ska vara iväg en vecka, för vad är en liten försening att gnälla över. Värre är det att ha valt plats och framför mig sätter sig en dam med en liten kille på ca 2 år och denna lille kille gallskriker i 20 minuter så det nästan skär i öronen på mig. Hade gärna tagit en timme till i försening för att slippa det ljudet. 😉 Tyckte väldigt synd om föräldrarna för vad kan man göra i det läget. Som tur var så blev den lille killen trött efter allt skrikande så det blev tyst till slut. 2 timmars flygande till Dublin är en behaglig tur, lagom sträcka att åka i ett trångt flygplan.

Hade lite resfeber innan, mest var det väl tanken att köra bil där över. Vänstertrafik är ju inte något man sysslat med i sitt liv, tror till och med att jag föddes efter att det blev högertrafik i Sverige, så någon vana har jag inte. Väl framme i Dublin så skulle det kvitteras ut en bil,  stod vid disken på Avis biluthyrning och en dam, närmare pensionen expedierade mig, klämkäck som bara den, frågade om jag ville ha en större bil och om jag ville ha fullt skydd. Ville så gärna säga att det räcker med att ni går över till högertrafik denna vecka så klarar jag mig. Men kände att det hade nog varit lite för mycket begärt. 😉 Eftersom jag bokat innan och valde deras mest kompletta paket så fick det bli det billigaste alternativet men med fullt skydd. Verkade nästan som hon kände på sig att jag var smålänning, för hon erbjöd mig en dieselbil i stället för en bensinbil och motiverade att det var sååååå mycket billigare med diesel på Irland.

Fick en alldeles ny Citroën med ratten på fel sida, höll på att göra misstaget att kliva in på fel sida av bilen men upptäckte det i sista sekund och öppnade dörren för att slänga in lite saker i framsätet i stället. Tittade mig omkring för att se om någon annan såg vad jag höll på att göra, såg snubbarna på Avis verkstad stå och titta på mig. Tror de ville ha sig ett garv men det blev inget av det. :-D. Väl i bilen så satte jag GPSen på Agincourt street i Belfast och började köra, första rondellen kom bara 200 meter bort och första tutandet kom från en annan bilist. 2sec senare kom ett finger från en annan bilist. Kändes som om jag satte ribban för denna roadtrip med en gång. 2 finger och 4 tutande och ett par skakningar på huvudet från mina kära medtrafikanter och då har jag bara kört 16 mil. (Undrar hur detta ska sluta?) Efter 10 mil kunde jag släppa ena handen från ratten, då kände jag mig lite avslappnad.

Men jag lyckades ta mig helskinnad fram till Belfast och min dotter. Så snabbt in på deras gata och parkera, in med grejorna i huset och ut och äta med Emmy. Ska säga det att vi tog taxi in till centrum. Kör inte en meter i onödan och särskilt inte inne i en stad.

Några naturbilder gjordes inte i dag så ni får hålla er till godo med en bild som gjordes i Köpenhamn innan jag skulle flyga iväg. Men i morgon börjar äventyret i Nordirland. Ha en bra kväll, själv så kommer jag att somna gott efter denna första dag.

Även en flygplats kan vara avstressande, i alla fall i Danmark. 🙂

Blyg! 2012/06/03

En liten söndagstur i all enkelhet. Var inte så överförtjust i vädret, men var väldigt sugen på att sticka ut och gör lite bilder. Några idéer fanns i huvudet, men visste att det skulle vara svårt när det nästan  blåste halv storm i byarna. Gick en runda till liljekonvaljstället och blev förvånad över att de fortfarande såg så fräscha ut, var övertygad att de skulle se bedrövliga ut nu. Men det var ju trevligt att jag hade fel. Tyvärr så händer det rätt ofta att jag har fel. 🙂 Det skulle inte bli några liljekonvaljbilder idag. Var inte sugen på det alls, har gjort en hel del bilder på dem nu så det får räcka. Behöver ju lite nya idéer med dessa, vill ju inte upprepa mig alltför mycket. Där dessa växer finns en liten äng, och vid denna äng finns det lite härligt gräs och små björkar.

Satte mig ner i gräset och började kika runt, lyssna lite på fågelkvittret och bara njuta. Hade tur att det var lite lä där så vinden störde inte så mycket, några vindbyar hittade dit så det höll myggen borta. Precis bredvid stod en liten gran och på den satt en liten slända. Blev väldigt förvånad att den satt kvar när jag satt alldeles bredvid! Den var lite blyg, för varje gång jag tittade på den så smög den undan och gömde sig. Plockade fram kameran och satte mig till rätta, väntade in sländan och rätt som det var så kikade den fram. Den var nog lite nyfiken på mig också, för den vinkade till mig. Eller så bara kliade den sig lite med ena benet. Men det såg ut som om den vinkade i alla fall. 🙂 Efter ett antal bilder med macrot så bytte jag till mitt fisheye, tänkte att nu hade jag suttit där så länge med denna slända så nu fick den tåla lite mer närgången fotografering. Gjorde några bilder med den linsen också. Det blev en hel del lyckade bilder tycker jag.

Blyg men ändå lite nyfiken!

Punkare! 🙂

10mm fisheye

Sista sucken! 2012/05/02

Sista sucken för vitsipporna! De ser inte fräscha ut just nu, i alla fall inte de som jag har sett. Gjorde ett sista försök på dessa vackra blommor, har inte gjort så många i år så några till ville jag ha i mitt arkiv. Det fick bli en svartvit variant. För att förstärka det sorgliga i att de håller på att försvinna. Silver FX har varit inblandad i framkallningen och det är inte fy skam enligt mig. 🙂

400mm 2x konverter. Fotograferad igenom en massa andra vitsippor.

Abstrakt! 2011/11/13

Som rubriken säger så visar jag en bild som är abstrakt som bara den. Behöver man tala om för betraktaren vad bilden föreställer? Jag tycker inte det! Många gånger får man höra när man visar något abstrakt: Vad är det för något, hur har du gjort. Måste man svara, tar man inte och dödar bilden när man talar om vad det är. Fantasin försvinner ju från betraktaren när den vet vad bilden föreställer. Jag tänker inte tala om vad bilden föreställer, det enda jag kan säga att bilden är från början i färg men jag tyckte om den bättre när jag gjorde den i svartvit. Den känns mer spännande i svartvit. Bilden är rätt hårt beskuren också men den konstnärliga friheten tar jag eftersom bilden är min. Ha en bra söndagskväll kära läsare.

Abstrakt!

Kreativ eller bara en fuskare! 2011/10/30

Som rubriken säger så finns det en hel del ”fotografer” ute i landet som gärna använder ordet fuskare till oss som gör våra bilder på ett visst sätt medan jag med andra gärna vill bli kallade kreativa. Oftast när jag är ute och gör bilder så har jag klart för mig hur jag vill att bilden ska se ut. Jag ändrar i kameran så mycket som kameran tillåter men ibland så räcker det inte till!

Jag och min fru åkte ner till Hallandsåsen närmare bestämt Nedre Århult i lördags, jag ville göra lite höstbilder i bokskog. Lotta tyckte det var en utmärkt idé och ville gärna låna en av mina kameror så hon också kunde göra lite bilder. Vi hade för någon månad sen varit där och promenerat lite och jag hittade ett ställe som jag gärna ville göra lite bilder när hösten kom. Jag ville både jobba i färg och svartvit, men det är ju inga problem nu när man använder digital kamera. Det är ju bara till att ställa om menyerna så får du vad du vill ha. Det stora problemet jag har är ju att ibland så räcker de justeringar inte till riktigt. Kontrasten kan jag inte justera hur mycket som helst. (Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag den kontrastökning i kameran är lite väl snålt tilltaget) Man kan ju öka iso samtidigt som man ökar kontrasten och det funkar ju ibland, men då blir det kornigare i bilden och det är inte alltid den bästa lösningen för bilden. För svartvita bilder så funkar det bättre, där kan jag tycka att kornigheten tillför bilden mer känslor men för färgbilden tycker jag den förstör bilden mer. Visst! Det är ju mina egna personliga reflektioner, samt väldigt mycket tycke och smak. Inget är rätt eller fel. Vad jag gör när jag inte tycker att kameran kan göra det jag vill ha gjort är att jag tar in bilden och ”framkallar” den, precis som man gjorde förr med sin film. Över eller underframkallar den. I den digitala världen så får man ju även på köpet, att samtidigt som man ”framkallar” filmen så gör man ju även sin ”papperskopia” och där finns ju fler justeringar att göra, när bilden ska på ”papper”. För er som jobbat i mörkrum förstår säkert vad jag menar.

Åter tillbaks till rubriken! När är jag en fuskare och när är jag kreativ? Ja, fuskare vill jag ju inte vara, så för mig är det viktigt att tala om vad jag gör i min bild när bilden presenteras här på bloggen. Sen vet jag att det finns de som tycker att jag är en fuskare ändå. Denna bild som jag ska visa för er är ett resultat av vad kameran inte klarade av, där jag som fotograf och kreatör gjorde bilden klar utanför kameran. 2 bilder gjordes. På första bilden så mätte jag in 1/8 sec och bländare 11 justerade kontrasten till max och gjorde bilden i svartvit och ställde in rödfilter, den andra bilden så mätte jag in 3,2 sec och bländare 22 och bibehöll kontrasten, även här svartvit med rödfilter. Sen tog jag in bilderna i PS. Ökade på kontrasten i båda bilderna, lade den rörelseoskarpa bilden på den skarpa, minskade opaciteten och spegelvände innan jag sparade bilden. Fusk eller inte? För mig är det inte fusk, det enda man kan opponera sig emot är att jag inte gjorde dubbelexponeringen i kameran men eftersom mina Canon kameror inte kan detta så är jag tvungen att göra som jag gjorde. Visst , jag kan ju alltid byta kamera men det är inte aktuellt förrän jag har lärt mig hur man skiter ut pengar. 🙂 Eller ska jag som en del tycker, inte hålla på med dubbelexponeringar förrän jag kan göra det i kameran? Själv så tycker jag att jag kan hålla på med mina dubbelexponeringar i datorn för det är ingen skillnad på mitt arbetssätt gentemot de som kan göra det i kameran. Det är snarare så att jag har det lite svårare för jag kan inte se resultatet förrän jag kommer hem, de som kan göra det i kameran kan ju göra om, om de känner att det inte funkar riktigt. Jag måste ju tyvärr åka iväg och göra bilderna igen om det inte fungerar när jag sitter framför datorn. Kanske måste jag vara lite bättre på vad jag gör ute i skogen för att det ska sen lyckas när jag väl kommer hem.

Tyvärr så finns det väldigt många ”fotografer” ute i landet som tycker så mycket, om vad andra gör och gärna försöker trycka ner andra som inte gör som dem. Jag tänker på de sammanslutningar som finns runt om i landet som gärna raljerar över hur duktiga vi är som alltid gör bilden klar i kameran och bara blygsamt rör bilden i efterhand. Till er vill jag bara säga att var lite lyhörda och ödmjuka inför oss som också gör bilder fast inte på ert sätt. Det är ju bara ett annat arbetssätt för att uppnå samma resultat, och det finns oftast en redogörelse för hur bilden har gjorts. Hade jag haft möjlighet till multiexponering i kameran så hade jag givetvis gjort det i kameran, dummare än så är jag ju inte. Men jag skulle aldrig se ner på någon annan för att han har ett annat arbetssätt. Så lågt kommer jag aldrig att sjunka!

Nog tjatat om detta, ni vill väl förstås se bilden jag har skrivit om?

Storm i bokskogen! Canon dubbelexponering. Extra kontrasthöjning i datorn. Spegelvänd.