Tålamod!

Äntligen lyssnade jag på min inre röst! Så många gånger som jag helt och hållet struntat i det, inte tyckt det var lönt, ren lathet för jag hade bestämt mig för att jag ändå inte skulle hinna.

Vad är det då som jag menar med denna text jag precis skrev? Jo , det ska jag berätta.

Jag har äntligen fått ett antal bilder på Gärdsmyg. Denna lilla förtjusande fågel som jag sett så många gånger, flygandes hit och dit, hoppandes hit och dit på en massa grenar. Aldrig stilla, alltid på språng mot något. Eller så bara för att fotografer ska stå och svära en ramsa som skulle räcka till ett hel livstids svärord hos en arg tonåring.

Första gången jag råkade på denna fågel visste jag inte ens vad den hette. Hemma i skogen där jag brukar gå med hunden. Gjorde några bilder på väldigt långt håll, knappt synbar. Det var på den tiden jag hade film i kameran. Inte ens med 8 gångers lupp kunde man se vad det var för fågel på diabilden. Men man såg den karakteristiska stjärten, lite suddig. Filmen som satt i var nästan alltid Fuji Velvia. Iso 50 inne i skogen var ju inte så smart, helst inte ihop med en Tokina 400mm bl 5,6. Efter ett antal timmar med fågelboken så kunde jag få fram att det var en Gärdsmyg.

Åren gick och Gärdsmygen var en sådan fågel som var ouppnåelig, varken utrustning och tålamod fanns. När väl utrustningen fanns så var inte tålamodet närvarande. Och efter 2012 så slutade jag med fågelfotografering. Eller rättare sagt, fågelfotografering var inget för mig. Tålamodet fanns inte och jag tyckte det var jobbigt att släpa runt på stora tunga teleobjektiv. (Man får vara bekväm, det är naturligt att vara lat.) Visst har jag gjort fågelbilder, men det är inget jag gått och planerat, det har varit tillfälligheterna som har styrt när jag gjort fågelbilder.

Senast jag såg Gärdsmyg var på en kurs i Mullsjö 2012, vid fiskdammarna. En liten djävul som hoppade och studsade fram och tillbaka. Inte en chans att jag skulle få några bilder på denna lilla gynnare, varenda gång jag såg den så hade jag fel objektiv på, och alltid så tänkte jag att jag hinner inte byta till teleobjektivet. Så där stod man och tittade på den när den satt stilla på en gren i 1 minut. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag hade hunnit byta objektiv om jag bara hade gjort det direkt!

Så! Vad är det då som gör att jag skriver detta idag? Jo, jag åkte upp till Mullsjö i fredags, skulle upp till min fru, där hon var på kurs i textiltryck. Åkte strax efter lunch, så att jag fick tid för lite fotograferande innan jag skulle gå på vernissage med min fru. Det var ju avslutning på sommarkurserna på Mullsjö folkhögskola. En mycket trevlig tillställning och där jag såg fram emot att se vad naturfotokursen hade att visa. Anders Geidemark var kursledare även i år, skulle gått kursen men jag kom inte med i år. En massa väldigt bra bilder hade producerats i år, som alltid får jag nog säga. Ibland så känner man sig som en halvtaskig amatör bland alla dessa fotografer som går kursen. Men i alla fall, när vi sitter där i deras aula och tittar på bilderna så fick jag se en bild på en Gärdsmyg. En helt fantastisk bild! Bilden var ju givetvis gjord vid fiskdammarna, säkert samma lille gynnare som jag har jagat några år innan. Inte för att jag blev sugen på att sticka dit för att se om jag kunde få den på bild, fågel har ju som sagt lämnat min idébank. Men jag blev påmind om mina försök. Fotografen hade säkert fått kämpa sig till denna väldigt härliga bild.

Tanken var att jag skulle sova över på skolan och dagen efter så skulle jag och min fru köra hem. Men hade helt glömt bort att det var ju fram till lunch på lördagen som kurserna höll på. Så jag bestämde mig för att ta den förmiddagen till att köra ut till bekanta platser för att njuta lite av den underbara naturen runt Mullsjö. Ryfors gammelskog blev den första plats jag åkte till. Vädret var kanske inte perfekt för att fotografera men en tur i skogen är ju inte fel. Kameran var givetvis med, lite blombilder kan man alltid göra fast att det var strålande solsken. När jag väl hade gått en runda där så var det 2 timmar kvar innan min fru skulle bli hämtad så jag bestämde mig för att köra ner till fiskdammarna ändå. Mest för att kolla in hur naturen hade förändrats från sist jag var där. Ryggsäcken med fotogrejorna tog jag med, av gammal vana troligtvis. Härligt väder att gå och strosa i, ett bekant ljud hördes i skogen runt dammarna. Visst var det Gärdsmygen som sjöng, var lite osäker men när jag väl kom fram till platsen som vi alltid hade som basläger på kursen så såg jag den sitta 15 meter bort. Va fan, tänkte jag! Sitter den lille gynnaren rätt fram och bara sjunger. Helt stilla till och med! Samma tankar kom som brukligt, jag hinner inte plocka fram kameran. Men det var då jag helt plötsligt gjorde tvärt om. Jag plockade av mig ryggsäcken, tog fram kameran, objektivet och jag tog till och med fram konvertern! Tänkte att nu får det bära eller brista, brydde mig inte ens om att hålla ett öga på Gärdsmygen. Koncentrerade mig på att skruva ihop grejorna så tyst jag kunde utan att göra allt för häftiga rörelser. Kollade så att jag hade ström, slog på bildstabiliseringen även autofokusen slogs på. Lyfte försiktigt upp kameran till ögonen och siktade in på grenen. Tjoff, där satt den! Flyttade mig lite för att få in lite mer färg i bilden, fågeln var borta! Fan också! Hörde den börja sjunga på ett annat ställe.

Jaha tänkte jag, det var det. Men det var då jag helt plötsligt ramlade över lite tålamod. Tittade på klockan, en timme kunde jag ge den lille fan, tänkte jag. En timme ägnad åt Sveriges näst minsta fågel.(Tror jag det är) liten är den i alla fall) 59 minuter för lång tid om ni hade frågat mig en vecka tidigare. Men nu fick jag en liten tanke att den kanske flyger fram och tillbaks för att kontrollera sitt revir. Kanske är det så att denna pinne är en plats den alltid sätter sig på. Tålamod Nilsson, tänkte jag, den kommer att sätta sig på denna gren flera gånger. Så länge jag är tyst och inte rör på mig alltför mycket. Hjärnan gick på högvarv, vilken bakgrund vill jag ha? Hur nära vågar jag gå pinnen? Vilken brännvidd ska jag ha? Bestämde mig snabbt att jag ska vara en ömsint naturfotograf, hålla avståndet och störa så lite som möjligt. Den lille fan på min axel som hela tiden säger att jag är för långt ifrån ska inte få rätt. Det ska inte bli ett porträtt, det ska vara en bild med mycket miljö runt omkring. Så jag flyttade mig lite för att få in lite mer färg och luft runt pinnen eller rättare sagt stammen den ska sitta på. Skärpan justerades så jag kunde snabbt göra bilder när den kom tillbaks.

Tror det tog ca 15 minuter sen kom den igen. Satte sig på stammen, började sjunga. Med häcken mot mig!!! Va fan! Vänd dig om för bövelen! 1 minut med häcken mot mig, sen borta igen! Tack för den, din lille glädjedödare.

Men det tog inte mer än 5 minuter förrän den kom tillbaks och satte sig med sidan mot mig, jag höll på att svimma av ansträngning att hålla tyst. Kameran skulle ju nu smattra på med en massa bilder i sekunden men det blev bara ett tjoff! Enbildstagning! Givetvis, vilken landskapsfotograf har seriebildstagning på? Alltid är det något. Men döm om förvåning när jag väl hade ställt om kameran och tittade upp så satt den kvar! Nu rasslade till i kameran så den nästan blev överhettad. Lugn, lugn tänkte jag. Lite eftertanke tack, hur roligt är det att ha 30 Gärdsmygsbilder som ser exakt lika dana ut. Vänta lite låt han få röra sig lite, låt han få sjunga lite i bild så att det syns. Kanske vrida lite på huvudet. Han kommer tillbaka, du har 45 minuter på dig inan du ska ge dig av. Så jag väntade ut honom, lät honom röra på sig lite, till och med flyga iväg för att sen komma tillbaks. Gissa om jag var glad när 45 minuter hade gått. Så härligt att få se Gärdsmygen så länge. Det var inte förrän jag kom tillbaks till bilen som jag märkte hur fruktansvärt pinkenödig jag var, och inte kunde jag pinka vid kyrkan. Så det fick bli en fortkörning fram till folkhögskolan så jag kunde lätta på trycket.

Att en liten fågel kan styra en människa så. Helt otroligt!

Så! Nu ska ni få se ett par bilder av min lille kompis. Nu är det inga unika bilder, men för mig och mitt arkiv var de lika sällsynta som att se en Blåval i Vättern fram tills nu. För nu kan allt hända känns det som.  🙂

Poserande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.

Sjungande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.