Långasjönäs på Kristihimmelsfärdshelgen!

En stående aktivitet som jag försöker göra varje år. Långasjönäs, 3-4 dagar, fiske, fotografering och njuta av naturen. Halva släkten är samlad för att umgås och ha trevligt. De flesta fiskar men jag håller mig till fotografering, inte för att jag inte gillar att fiska men tror nog att jag är duktigare på att fotografera.

Normalt så brukar det bli en massa promenader i skogen, mycket fotograferande av träd och skog. Men i år så blev det lite annat också.

Efter att ha fått rapport om att det i norra delen av sjön hade setts Storlom så kände jag att en tur ut på sjön hade inte varit fel. Hade väl inte några större förhoppningar av att få se en, men sittandes i stugan och njuta av en öl hade inte gjort att jag fått se någon i alla fall.

 

Så en tur ut på sjön ihop med min far och Thomas, min morbror fick det bli. Fisketokiga som de är så skulle det fiskas hela turen upp och tillbaks. Själv så satte jag mig i fören och höll mig så stilla som jag kunde. Ville ju inte trilla i. Kallt vatten fungerar inte så bra ihop med mig.

 

Det var kav lugnt, inte en krusning på vattenytan. Helt molnfritt med en härlig solnedgång. Inte så mycket aktivitet på sjön, en och annan fiskare fanns där men fågellivet var väldigt sparsamt representerat. Några fiskmåsar skränade i kapp med några Kanadagäss och några mindre fåglar som flög i grupp. Men inte någon Storlom.

 

Lite bilder gjordes ändå, svårt att inte låta bli när ljuset var så härligt.

Bilden som jag visar är på denna lilla grupp fåglar som flög i raketfart strax ovanför vattenytan. Vet inte vad det är för sort men misstänker att det är en Snäppa av något slag.

Långasjönäs 2016 Canon 5DsR Sigma 120-300 2,8 1,4gg konverter 1/500 sec bl 4.0 Iso 400

Skånsk Naturfotofestival!

Då har man avverkat ytterligare en Skånsk Naturfotofestival!

Hela lördagen den 5 mars, vigd åt föredrag, bildvisningar och utställningar. Programmet var väldigt gediget, utländska fotografer som visade upp sig för mig för första gången. José Benito Ruiz var en ny bekantskap, likaså Ingebjørg Fyrileiv Guldvik. Fantastiska bilder bjöds det på! Ingebjørg med sin lekfullhet och abstrakta bildskapande, José med sina landskap som man inte trodde fanns. Perfekt komponerade, millimeterprecision i uppbyggnaden och väldigt vackra bilder, helt i min smak. Patrik Leonardsson, Markus Varesvuo och Fredrik Pleijel gjorde intressanta föredrag också.

Som vanligt var det mycket folk men allt fortlöpte väldigt bra, arrangemanget var väldigt proffsigt genomfört och alla som var delaktiga i detta ska berömmas.

Ska påpeka så här i förbifarten att jag numera är medlem i Hässleholms fotoklubb. Är väldigt glad för att jag hittat en klubb som är väldigt aktiv och personerna i klubben verkar vara lika nördig som jag inom foto och att det är väldigt nära till deras klubblokal. Så nu kommer det säkert att bli lite fart i gubben igen. Jag kanske till och med kommer att skriva lite mer här i bloggen. 🙂

En obligatorisk bild blir det förstås, en gammal sak från 2009. Ibland är det roligt at gå igenom gamla bilder.

Tranor i flykt!

 

Tålamod!

Äntligen lyssnade jag på min inre röst! Så många gånger som jag helt och hållet struntat i det, inte tyckt det var lönt, ren lathet för jag hade bestämt mig för att jag ändå inte skulle hinna.

Vad är det då som jag menar med denna text jag precis skrev? Jo , det ska jag berätta.

Jag har äntligen fått ett antal bilder på Gärdsmyg. Denna lilla förtjusande fågel som jag sett så många gånger, flygandes hit och dit, hoppandes hit och dit på en massa grenar. Aldrig stilla, alltid på språng mot något. Eller så bara för att fotografer ska stå och svära en ramsa som skulle räcka till ett hel livstids svärord hos en arg tonåring.

Första gången jag råkade på denna fågel visste jag inte ens vad den hette. Hemma i skogen där jag brukar gå med hunden. Gjorde några bilder på väldigt långt håll, knappt synbar. Det var på den tiden jag hade film i kameran. Inte ens med 8 gångers lupp kunde man se vad det var för fågel på diabilden. Men man såg den karakteristiska stjärten, lite suddig. Filmen som satt i var nästan alltid Fuji Velvia. Iso 50 inne i skogen var ju inte så smart, helst inte ihop med en Tokina 400mm bl 5,6. Efter ett antal timmar med fågelboken så kunde jag få fram att det var en Gärdsmyg.

Åren gick och Gärdsmygen var en sådan fågel som var ouppnåelig, varken utrustning och tålamod fanns. När väl utrustningen fanns så var inte tålamodet närvarande. Och efter 2012 så slutade jag med fågelfotografering. Eller rättare sagt, fågelfotografering var inget för mig. Tålamodet fanns inte och jag tyckte det var jobbigt att släpa runt på stora tunga teleobjektiv. (Man får vara bekväm, det är naturligt att vara lat.) Visst har jag gjort fågelbilder, men det är inget jag gått och planerat, det har varit tillfälligheterna som har styrt när jag gjort fågelbilder.

Senast jag såg Gärdsmyg var på en kurs i Mullsjö 2012, vid fiskdammarna. En liten djävul som hoppade och studsade fram och tillbaka. Inte en chans att jag skulle få några bilder på denna lilla gynnare, varenda gång jag såg den så hade jag fel objektiv på, och alltid så tänkte jag att jag hinner inte byta till teleobjektivet. Så där stod man och tittade på den när den satt stilla på en gren i 1 minut. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag hade hunnit byta objektiv om jag bara hade gjort det direkt!

Så! Vad är det då som gör att jag skriver detta idag? Jo, jag åkte upp till Mullsjö i fredags, skulle upp till min fru, där hon var på kurs i textiltryck. Åkte strax efter lunch, så att jag fick tid för lite fotograferande innan jag skulle gå på vernissage med min fru. Det var ju avslutning på sommarkurserna på Mullsjö folkhögskola. En mycket trevlig tillställning och där jag såg fram emot att se vad naturfotokursen hade att visa. Anders Geidemark var kursledare även i år, skulle gått kursen men jag kom inte med i år. En massa väldigt bra bilder hade producerats i år, som alltid får jag nog säga. Ibland så känner man sig som en halvtaskig amatör bland alla dessa fotografer som går kursen. Men i alla fall, när vi sitter där i deras aula och tittar på bilderna så fick jag se en bild på en Gärdsmyg. En helt fantastisk bild! Bilden var ju givetvis gjord vid fiskdammarna, säkert samma lille gynnare som jag har jagat några år innan. Inte för att jag blev sugen på att sticka dit för att se om jag kunde få den på bild, fågel har ju som sagt lämnat min idébank. Men jag blev påmind om mina försök. Fotografen hade säkert fått kämpa sig till denna väldigt härliga bild.

Tanken var att jag skulle sova över på skolan och dagen efter så skulle jag och min fru köra hem. Men hade helt glömt bort att det var ju fram till lunch på lördagen som kurserna höll på. Så jag bestämde mig för att ta den förmiddagen till att köra ut till bekanta platser för att njuta lite av den underbara naturen runt Mullsjö. Ryfors gammelskog blev den första plats jag åkte till. Vädret var kanske inte perfekt för att fotografera men en tur i skogen är ju inte fel. Kameran var givetvis med, lite blombilder kan man alltid göra fast att det var strålande solsken. När jag väl hade gått en runda där så var det 2 timmar kvar innan min fru skulle bli hämtad så jag bestämde mig för att köra ner till fiskdammarna ändå. Mest för att kolla in hur naturen hade förändrats från sist jag var där. Ryggsäcken med fotogrejorna tog jag med, av gammal vana troligtvis. Härligt väder att gå och strosa i, ett bekant ljud hördes i skogen runt dammarna. Visst var det Gärdsmygen som sjöng, var lite osäker men när jag väl kom fram till platsen som vi alltid hade som basläger på kursen så såg jag den sitta 15 meter bort. Va fan, tänkte jag! Sitter den lille gynnaren rätt fram och bara sjunger. Helt stilla till och med! Samma tankar kom som brukligt, jag hinner inte plocka fram kameran. Men det var då jag helt plötsligt gjorde tvärt om. Jag plockade av mig ryggsäcken, tog fram kameran, objektivet och jag tog till och med fram konvertern! Tänkte att nu får det bära eller brista, brydde mig inte ens om att hålla ett öga på Gärdsmygen. Koncentrerade mig på att skruva ihop grejorna så tyst jag kunde utan att göra allt för häftiga rörelser. Kollade så att jag hade ström, slog på bildstabiliseringen även autofokusen slogs på. Lyfte försiktigt upp kameran till ögonen och siktade in på grenen. Tjoff, där satt den! Flyttade mig lite för att få in lite mer färg i bilden, fågeln var borta! Fan också! Hörde den börja sjunga på ett annat ställe.

Jaha tänkte jag, det var det. Men det var då jag helt plötsligt ramlade över lite tålamod. Tittade på klockan, en timme kunde jag ge den lille fan, tänkte jag. En timme ägnad åt Sveriges näst minsta fågel.(Tror jag det är) liten är den i alla fall) 59 minuter för lång tid om ni hade frågat mig en vecka tidigare. Men nu fick jag en liten tanke att den kanske flyger fram och tillbaks för att kontrollera sitt revir. Kanske är det så att denna pinne är en plats den alltid sätter sig på. Tålamod Nilsson, tänkte jag, den kommer att sätta sig på denna gren flera gånger. Så länge jag är tyst och inte rör på mig alltför mycket. Hjärnan gick på högvarv, vilken bakgrund vill jag ha? Hur nära vågar jag gå pinnen? Vilken brännvidd ska jag ha? Bestämde mig snabbt att jag ska vara en ömsint naturfotograf, hålla avståndet och störa så lite som möjligt. Den lille fan på min axel som hela tiden säger att jag är för långt ifrån ska inte få rätt. Det ska inte bli ett porträtt, det ska vara en bild med mycket miljö runt omkring. Så jag flyttade mig lite för att få in lite mer färg och luft runt pinnen eller rättare sagt stammen den ska sitta på. Skärpan justerades så jag kunde snabbt göra bilder när den kom tillbaks.

Tror det tog ca 15 minuter sen kom den igen. Satte sig på stammen, började sjunga. Med häcken mot mig!!! Va fan! Vänd dig om för bövelen! 1 minut med häcken mot mig, sen borta igen! Tack för den, din lille glädjedödare.

Men det tog inte mer än 5 minuter förrän den kom tillbaks och satte sig med sidan mot mig, jag höll på att svimma av ansträngning att hålla tyst. Kameran skulle ju nu smattra på med en massa bilder i sekunden men det blev bara ett tjoff! Enbildstagning! Givetvis, vilken landskapsfotograf har seriebildstagning på? Alltid är det något. Men döm om förvåning när jag väl hade ställt om kameran och tittade upp så satt den kvar! Nu rasslade till i kameran så den nästan blev överhettad. Lugn, lugn tänkte jag. Lite eftertanke tack, hur roligt är det att ha 30 Gärdsmygsbilder som ser exakt lika dana ut. Vänta lite låt han få röra sig lite, låt han få sjunga lite i bild så att det syns. Kanske vrida lite på huvudet. Han kommer tillbaka, du har 45 minuter på dig inan du ska ge dig av. Så jag väntade ut honom, lät honom röra på sig lite, till och med flyga iväg för att sen komma tillbaks. Gissa om jag var glad när 45 minuter hade gått. Så härligt att få se Gärdsmygen så länge. Det var inte förrän jag kom tillbaks till bilen som jag märkte hur fruktansvärt pinkenödig jag var, och inte kunde jag pinka vid kyrkan. Så det fick bli en fortkörning fram till folkhögskolan så jag kunde lätta på trycket.

Att en liten fågel kan styra en människa så. Helt otroligt!

Så! Nu ska ni få se ett par bilder av min lille kompis. Nu är det inga unika bilder, men för mig och mitt arkiv var de lika sällsynta som att se en Blåval i Vättern fram tills nu. För nu kan allt hända känns det som.  🙂

Poserande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.

Sjungande Gärdsmyg! Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2.8 1.4gg konverter.

 

 

 

När det ska kännas lätt att fotografera!

Som jag berättade i förra blogginlägget, så gjorde jag en massa bilder fast att jag inte skrev så mycket blogg förra året! Att jag inte skrev något på bloggen hade att göra med en massa saker. Den största orsaken var att jag kände mig mätt på foto, att jag inte gjorde det jag ville göra i bildväg. Att släpa med sig kameran varenda gång det skulle göras bilder, packa väskan med en massa objektiv, tankarna spökade om vad ni bloggläsare ville se och jag tänkte oftast inte efter vad jag själv ville göra.

Hög teknisk kvalité har varit ett stående inslag i mitt sätt att fotografera. Ja jösses vad man kan lura sig själv! Är det så väldigt viktigt med hög kvalité? Är det inte bilden som är det viktiga, det bilden förmedlar, vad betraktaren kan få ut av bilden? Hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv, men lik förbaskat så trillar jag dit i det tekniska.

Så 2014 var ett år där jag tog tag i mina hjärnspöke och minskade på blogginläggen, minskade på att läsa andras bloggar, minskade på att titta på andras bilder och nollställde hjärnan. Brydde mig inte ett enda dugg om vilken teknik som var den bästa, struntade helt och hållet vad jag höll i mina händer när jag gjorde bilder. Man kan nog säga att Instagram förändrade mig. Där upptäckte jag min kamera i telefonen, att det gick att göra bilder med något så simpelt som en telefon. Som jag skrev i förra inlägget så finns där begränsningar men rätt utnyttjat så kan det blir riktigt bra.

Som jag skrivit i ett äldre inlägg här så investerade jag i en kompaktkamera för något år sen, lite enklare att ha med sig och som rubriken säger, ”Det ska kännas lätt att fotografera”. Visst har den brister, var väldigt nöjd med den i början men efterhand som jag använde den så blev jag mer och mer kritisk, så till den grad att jag knappt använde den till slut. Men kände att jag fick ge den en chans till.

En liten fråga till er läsare? Jag ställde den till mig själv också. Varför måste man granska sina bilder i 100% förstoring eller mer innan man bestämmer sig för att bilden håller den tekniska kvalité man är ute efter? Visst, med systemkameran så blir det väldigt bra! Svårt att hitta så mycket att klaga på då. Visar jag bilder i 100% med kompakten så ser man brister i bilderna, detaljkvalitén försämras och brus uppstår. Men 100% med kompakten motsvarar ju en förstoring på ungefär 60-70 cm lång bild. Sitter jag då med den bärbara datorn så har jag ju ögonen endast 40 cm från skärmen. Hur ofta betraktar jag en bild på 40 cm avstånd om den skulle hängt på väggen? Aldrig! Om jag däremot fyller skärmen på min 15″ skärm så ser det hur bra ut som helst, inga som helst konstigheter med brus och detaljer. Inget som stör i alla fall. 15 tum är ju 38cm på diagonalen! 40 cm är ju nästan för nära det också. Jag har bilder på väggen som har längsta sidan på 60 cm och där är jag åtminstone 100 cm ifrån när jag tittar på dem. Behöver man då granska sina bilder i 100% innan man kan bedöma om de håller? Frågar ni mig så behövs det inte! Granska hellre då om bilden innehåller det som behövs för att vara en bra bild. Hög teknisk kvalité är inte automatisk en bra bild.

Givetvis så är jag som alla andra, när nya kameramodeller kommer ut så kommer köplusten. Men en sak har jag lärt mig av att vara kritisk mot mig eget sätt att tänka. Bra bilder kan jag göra med vad skit som helst! Vet jag bara om vilka begränsningar kameran har så går det att undvika de mest besvärliga situationer för just den modellen. Ibland så får man kanske jobba lite extra för att få den bild man vill ha eller ha lite tur med omständigheterna. 🙂

Så min kompaktkamera följde med mig på väldigt många promenader till jobbet, de gånger den inte var med, då fanns ju min kamera i telefonen med mig. Batteriet i kompakten hade en tendens till att ta slut, och glömde att ladda den allt som oftast. (Konstigt att det alltid är ström till den där telefonen.) 🙂

Bilderna jag visar i detta inlägg är gjorda hyfsat tidigt på morgonen, storleksmässigt kan de jämföras med typiskt fotoalbumstorlek. (För er som växte upp efter fotoalbumens storhetstid så innebär det en storlek på 10×15 cm). Dessa bilder blir väldigt bra även när jag fyller en 15″ skärm, så med mitt mått på kvalité så är dessa väldigt trevliga att se på. Att däremot jämföra dessa bilders tekniska kvalité med bilder gjorda med systemkameran är inte snällt. Men visas de på samma skärm, så de bara fyller skärmen, så ser jag ingen eller väldigt liten skillnad!

Lokasjön med morgonljus och dimslöjor långt bort. Kompaktkamera!

Skogen vid Byasjön! Soluppgång och dimmorna dansar i förgrunden. Kompaktkamera.

Soluppgång! Även här vid Byasjön. Kompaktkamera

Morgonljus vid Byasjön! Kanadagässen poserar för mig. Kompaktkamera.

Rädd för att bli bortglömd!

Vet inte om det är för att jag känner mig bortglömd eller för att jag bara var sugen på att göra ett inlägg här igen. Spelar egentligen ingen roll vad orsaken är, kände bara för att skriva lite. Inget har egentligen hänt i livet, allt är som det brukar. Fotograferar extremt lite just nu, har inte känt för det alls. Hittar inte inspiration, eller rättare sagt, har blivit mätt på foto. Vet inte om det är för att jag har tittat på så extremt mycket bilder och känt att jag inte har något att tillföra. Eller för att jag inte har tyckt om det jag sett men upptäckt att de bilder som jag sett är väldigt omtyckta av andra och det är mitt sätt att se på dem som är fel. Man kan inte tycka om alla bilder, det är helt omöjligt. Vi alla har olika preferenser om vad som är en bra bild, och det är så det ska vara. Det är bara att gilla läget.

Tog ett stort steg och avaktiverade Facebook, kände att det blev för mycket. Så mycket skit helt enkelt. Nu talar jag inte om bilder, jag talar om alla inlägg som görs. Upptäckte att jag bara satt och kollade vad som lagts in utan att egentligen bry mig. En massa upprepningar, delningar hit och dit. Det bara upptog min tid. Började fundera varför jag sitter där varje dag och bara glor på en massa inlägg som många gånger retade upp mig. Jag var ingen bra Facebookmedlem, lärde mig inte funktionerna och det är väl därför jag blev frustrerad över alla inlägg. Bilder och inlägg som visades flera gånger om. Var det bra bilder och inlägg som jag gillade så var det väl helt ok, men bilder och inlägg som jag inte gillade kördes ju om och om igen.

Så jag tröttnade på detta fenomen. Facebook är inte för alla helt enkelt. För en del kanske det passar alldeles utmärkt och jag ser inget fel i det. Ser inte ner på personer som har Facebook, gillar dom det så ska de givetvis ha det. Men det funkade inte för mig. Har varit ifrån det i snart 2 veckor, kan inte påstå att jag har saknat det. Har upptäckt att jag använder mobilen och datorn till annat istället.

Jag har varit väldigt aktiv på Instagram, har gillat detta väldigt mycket. Har publicerat en hel del bilder där under den tiden jag har varit med. Har gillat den formen av publicering. Snabbt och enkelt, lite text till bilden och iväg. Syns runt hela världen och man får en massa respons från personer man inte känner eller har träffat. En hel del från andra länder som har gillat och kommenterat. Hur länge jag kommer att använda mig av Instagram vet jag inte, men jag kör på så länge jag känner för det.

Om jag kommer att ta upp bloggandet igen vet jag inte. Kanske blir det sporadiska inlägg? Det hänger nog mycket på om jag får lusten till att fotografera igen. Visst finns lusten där, men många gånger känner jag att det jag vill göra redan är gjort och det blir en upprepning. Eller så har någon annan gjort det och det blir en kopiering. Det snabba bildflödet i dagens it-samhälle gör ju att det är svårt att bli först och att vara unik. Har man fel kanaler så är man ju hopplöst efter.

Har ställt mig frågan många gånger om jag verkligen behöver vara unik? Räcker det inte att bara göra bilder för att jag gillar det? Visst gör de det, men det finns alltid något i mig som gärna vill visa något unikt, som gärna vill sticka ut. Man vill ju få en bekräftelse att man är någon. Det är väl så vi funkar skulle jag tro. Rubriken är väl rätt typisk för en sådan som mig. Man vill gärna gå sin egen väg men samtidigt så vill man ju bli ihågkommen. Jag vill ju gärna att mina bilder tar plats, skapar reaktioner, sätter mig på fotokartan. Önsketänkande är det väl? 🙂

Förra veckan så fick jag en utmaning av en medlem på Instagram att visa en bild om dagen i 5 dagar och de skulle vara svartvita. Har alltid gillat utmaningar så jag ställde ju givetvis upp på det. Men eftersom jag inte har gjort några nya bilder på väldigt länge så fick det bli arkivbilder. Tror alla bilder som jag visade förra veckan på Instagram är bilder som jag visat här innan. Men ingen av dem har nog visats i svartvitt? Tänkte att ni, mina bloggläsare skulle få se dem också. Ska villigt erkänna att jag inte har kollat om de har visats här innan. Finns de här så är de säkert visade i färg, så lite annorlunda kommer det säkert att kännas. En del bilder har aldrig fått tanken att konverteras till svartvitt, men efter att ha gått igenom en del bilder och testat att göra en snabb konvertering så upptäckte jag en hel del bilder som verkligen gjorde sig bra monokromt.

Tack för denna gång, kanske hänger jag här lite mer nu framöver. Vi får se hur det blir.

Skärsjön i vinterskrud.

Kärrsnäppa och Spovsnäppa. Öland, Kapeludden.

Näckros. Skärsjön Markaryd

Kniphanne spelar för Kniphonor. Skärsjön Markaryd

Vraket på Ölands norra udde.

 

Fågelträsket!

Ja nu trillade jag dit rejält i fågelfototräsket. Själv så trodde jag att jag var klar med denna typ av fotografering. Landskap och natur utan djur är ju så mycket skönare, ingen stress, inget väntande, landskapen finns ju bara där och väntar på att få bli fotograferade. Djur i allmänhet och fågel i synnerhet är ju så mycket jobbigare. Rätt ljus, rätt bakgrund, rätt position och ett djävla tålamod. Passar inte mig alls. Visst blev det lite fågel på Öland sist men fokus låg ju på landskap, och att där kom en och annan fågel med i bild är ju bara en bonus. 🙂

Min fru och jag blev bjudna på en helg hos Thorsten och Marie, med mat och dryck och fotografering och det säger man inte nej till. Härliga människor att umgås med och så får man äta god mat och fotografera. Kan ju inte bli bättre om ni frågar mig! Tyvärr så blev det så illa att Thorsten och Marie lockade med Morkullor i kvällsljus, ärligt talat så var jag slagen på förhand, de vet vilka knappar de ska trycka på för att man ska trilla dit. Blev ju så sugen, hade ju hört hur svårt Thorsten tyckte det var att få den perfekta bilden. Själv så kände jag mig väldigt självsäker, klart som katten att man ska kunna göra några perfekta bilder på detta. Hur svårt ska det vara? 🙂 Ja jösses så fel jag hade! Ska tala om att jag har bara en bild sen innan på Morkulla, en sittande på vägen en tidig morgon, inte ens skarp.

Medan Thorsten och Marie sköt iväg den ena skarpa bilden efter den andra på dessa fåglar så hann jag inte ens få in de i sökaren förrän de försvann in bland trädkronorna. Hade jag för en gång skull någon i sökaren så var den inte skarp. Dj..la Morkullor!!! Vad är det för fel på stillasittande fåglar, poserande i ett härligt dagsljus på en pinne. Hur snyggt som helst. Äh vem behöver bild på Morkullor? De vill ju inte ens själva vara med på bild, bara en massa överflygningar i rasande fart. Hade det nu varit dagsljus när det flög över oss så hade man sett skylten de har på bröstet, ”Vi vill inte vara med på bild, det är därför vi flyger på kvällen i en rasande fart”.

Så det var bara till att känna sig besegrad, Morkullor och jag går inte ihop. Så för att djävlas lite så smög jag upp lite tidigt i morse och gick ut i trädgården. Morkullorna låg och sov, är ju så när man är uppe och ränner på nätterna. Men Nötväckorna var uppe med tuppen, de är inte ute och slarvar på nätterna och de ställde gladeligen upp för mig. Tittar ni riktigt noga så kan man nästan se skylten de har på bröstet, ”Vi gillar att bli fotograferade och vi kan till och med posera om ni vill”

Titta vad jag kan! Sitta upp och ner på en trädstam. Det gillar fotografer. Vi är så mycket trevligare än Morkullor. 🙂

Vi vet även var vi ska sitta, så att fotograferna får det här fina härliga morgonmotljuset. Vi Nötväckor kan sådant. 🙂

Även en Domherre hade hört min önskan om en trevlig posering, han även tipsade om hur fin bakgrunden var. Det är fina fåglar det.

Till och med så blygsam så att han inte ville ta upp hela bilden. Vilken kompis!

Vad hände då med mina Morkullebilder? Jo jag ska visa hur det blev. Nu är det 2 bilder i arkivet, mer blir det inte. Kan de inte lugna ner sig och sitta still på en pinne så lär det inte uppta någon större plats i mitt arkiv.

Men jag har hört att det ska finnas målsökande kameror? Kanske nästa gång, när vi gör ett besök hos Thorsten och Marie kan det bli något. Får bli en investering kanske. 😉

Undrar om de har hört talas om hastighetsbegränsningar. Bättre än så här blev det inte tyvärr.

En sista sak bara! Vill presentera en liten kompis till Thorsten och Marie. En liten söt gynnare som kutade runt benen på Nötväckor, Domherrar och Bofinkar, snäll var han också för han lät mig göra lite bilder också. Posera kunde han med, tro nog han hade lärt sig av Nötväckorna. Lille Klas ville så gärna vara med här, och det är klart han ska få vara med. Även de med fyra ben är välkomna i min blogg. Till och med min fru Lotta tyckte han var en snygging! Så låt mig presentera Klas Klättermus. Åkersork sa Thorsten, ingen aning om han driver med mig eller ej, ser ju ut som en mus. Men är det en Åkersork så gör det inget, för han var riktigt gullig den lille gynnaren.

Lille Klas i sin lilla grotta!

 

Workshop med Klintphoto.com

Workshop eller på svenska kurs. Vad man än kallar det så har jag faktiskt varit på en sådan. Hade bestämt mig att det inte skulle bli några kurser i år men kunde inte hålla mig. Blev väldigt intresserad när Thorsten började marknadsföra denna workshop. Varför det blev av, var för att min fru var väldigt sugen också. Sen var det ju inte sämre än att kursen skulle hållas på våran favorit-ö Öland.

Trodde först att den kanske inte skulle passa mig men efter att ha läst lite om det så kände jag att det hade varit trevligt, visst kan jag en hel del men fullärd är jag då rakt inte. Det märktes tydligt när jag satt där och lyssnade. Väldigt mycket av det Thorsten sa var inte sådant jag med säkerhet hade koll på. Visst fanns där avsnitt som jag kunde på mina fem fingrar, men sammantaget så var det väldigt givande.

Vad handlade då denna workshop om. Ljuset! Eller som Thorsten utrycker det ”The Magic of Light” . Det kanske låter självklart och enkelt, för det är ju det det hela handlar om när vi fotograferar, men det finns så mycket mer man bör tänka på när man fotograferar. Olika typer av ljus, färgen på ljuset, hur det påverkar betraktaren. Hur man kan uttrycka sig i sina bilder med ljuset och dess intensitet och färg. Hur man kan jobba med hjälpmedel för att styra det befintliga ljuset, mm. Vissa saker låter självklara men efter att ha genomfört denna kurs så måste jag säga att det var väldigt lärorikt och väldigt mycket av detta kommer jag att ha nytta av i framtiden. Det bästa med denna kurs var att det handlade om bilden, att man pratade om bilder, resonerade om hur man bygger upp sina bilder med ljus och komposition. Bilden var i fokus hela tiden. Att diskutera och analysera bilder är något jag gör alldeles för lite så detta var väldigt härligt att få vara med om. Personligen så lär jag mig väldigt mycket av diskussionen runt en bild, inspirationen flödar när man får sitta tillsammans och resonera kring en bild. Att hitta det positiva i en bild, att få inblick i hur fotografen har tänkt i sin bild. Visst kan jag väldigt mycket om detta men för mig är det en riktig boost att få vara med och titta och prata om bilder. Inspirationen tar fart och man vill bara ut och göra bilder efter en sådan helg.

Kursen varvades med fotografering. I tre omgångar var vi ute och gjorde bilder. Första fotopasset startade med att klockan ringde vid halv fem tiden på morgonen. Morgonens första ljus stod på programmet med kusten och dess innehåll i fokus. Sen blev det kvällens sista ljus nere vid Ottenby fågelstation och dess omnejd. Dagen efter blev det till att gå upp tidigt igen för en tur ut på alvaret med blommor i fokus.

Det var ett piggt gäng som var med och gjorde denna kurs till en perfekt helg. Thorsten och Marie gjorde att den blev intressant och innehållsrik. För er som är intresserade av denna workshop så klicka in på hans sida och läs mer, http://klintphoto.com/the-magic-of-light/. Jag rekommenderar gärna denna, man bör ha lite kunskaper i kamera och teknik men det viktigaste är bilden i denna workshop. Så ett stort bildintresse kommer man att få om man inte redan har det.

 

Visar några bilder som gjordes under workshopen.

Ottenby Öland 2 Tofsvipor jagar varandra i kvällsljuset.

En ensam tärna i solnedgången. Ottenby Öland

En överflygning av gäss i det första morgonljuset.

En daggdroppe i morgonljus.

 

 

Kärt barn har många namn.

Knipa!

Knijper, strandkniper, knip, kneip, knipoxe, knipånn, knipand, gnällvinge, isand, dopping, doppand, knipkärring och brunnacke. Många namn har de, en del namn är väldigt lokala. Personligen så tycker jag det danska namnet passar den perfekt. Hvinand. Ljudet från knipan när den flyger är ett härligt vinande ljud. När man hör ljudet kan jag inte låta bli att spana efter dem och fort går det också, ett frenetiskt flaxande på vingarna.

Nu har jag en sådan tur att dessa fåglar häckar i sjön där jag bor, men i år har jag även sett dem i närheten av vitsipporna jag fotograferade i helgen. Mellan den gamla vägen 117 och den nya 117, i en liten konstgjord damm. Smög dit där i lördags för att spana lite på dem. Rätt skygga är de, de låter inte en komma så nära. Men tur i oturen så är det en liten ö mitt i dammen så när de fick se mig komma krypande så stack de bakom ön för att gömma sig. Då passade jag på och ta några rejäla kliv fram till kanten på dammen och la mig raklång ner i det höga gräset. Drog mitt regnställ över både mig och kameran för att synas så lite som möjligt. Så efter bara någon minut kikade de fram bakom ön. Kanske såg de mig men de kom i alla fall fram och visade upp sig. Både hona och hane simmade lite förstrött fram och tillbaks, dök lite för att hitta mat, putsade fjädrarna. En annan hona kom på besök och hanen som fanns där blev upp över öronen förälskad i denna hona, började spela frenetiskt för att locka även denna hona till lite lördagsnöje, men där gick han bet. Antingen så fick hon det onda ögat av den första honan eller så var hanen inte snygg tillräckligt för hon flög snart iväg igen. Till slut så tröttnade de på att simma runt så de beslöt sig att hålla kväll. Jag fick en ide att göra en dubbelexponering av dessa två när de skulle sova, försökte ett antal gånger och lyckades till slut. (Tycker jag) 🙂 Bjuder på några bilder som blev till denna eftermiddag.

Dubbelexponering på vilande knipor.

Flörtar med en nykomling. Det onda ögat syns tydligt. 🙂

”Om jag sträcker på halsen så kan jag nog se ut precis som björkspeglingarna”

 

 

Flyktig fågel! 2012/07/26

Flyktig fågel eller fågel i flykt. Hur man än vänder och vrider på orden så är Spovsnäppan en kvick rackare, skygg som en Blåval i Vättern och snabb som en råtta i skafferiet. 🙂

Var på Ölands östra sida i morse närmare bestämt Kapelludden. Jag och min fru Lotta gjorde en liten tur dit vid 6 snåret på morgonen. Har inte varit där på väldigt länge, och har härliga minnen där i från. En liten snabb titt ut över vattnet gjorde att det kändes som förr, enda skillnaden var att det var en massa Skärfläckor som sprang rundor i vattenbrynet. Skygga är dessa också och jag hade varken lust eller ork till att lägga mig ner och försöka göra lite fina bilder på dem, sist jag försökte mig på dessa gynnare så spatserade de runt och pickade i vattnet i flera timmar, hur tråkigt som helst. Så denna gång struntade jag i dem.

Gjorde några bilder när de blev skrämda av mitt klampade i närheten, inget att hänga på väggen precis men lite trevligt ändå. Fyllde på arkivet med flygande skärfläckor. Sämre skit har man gjort. 🙂 Samtidigt så började Spovsnäpporna(Hoppas jag att det var 🙂 )föra ett väldans väsen och flög iväg i stora klungor, Hade inte något bra läge där jag stod just då men flyttade mig så jag kunde blicka ut över Östersjön istället för in i viken. Väntade in dessa små gynnare och gjorde ett gäng bilder som blev riktigt intressanta. Jobbade med lite olika tider för att få bakgrunden och vattnet lite mjukare och abstraktare, tyckte det funkade väldigt bra. Hur nöjd som helst om ni frågar mig.

Canon 5D MarkIII Sigma 120-300 2,8 1/30 sec bl 32

Näbben är ju åtminstone öppen. 🙂

 

Att göra det lätt för sig! 2012/07/09

Satt och drack en kopp kaffe på uteplatsen. Fåglarna flyger som getingar fram och tillbaks över huvudet på en, nästan så man får ducka. Blir lite nervös för  jag vill ju inte ha fågelskit i kaffet. 🙂 Går och hämtar kameran och ställer mig i närheten av grannens plommonträd. Eftersom jag står på trädäcket, i höjd med lövverket i trädet, så blir det en perfekt vinkel för en liten artbild på en pjodd. Det som jag gillar med den är att det passade så bra med svartvit för att det var så mycket grönt och fågeln var grön också. Sen var det ju skönt att gå och sätta sig igen och fortsätta med kaffet. 🙂 Ansträngningen var minimal och det är perfekt ibland. Ok! inte världens mest intressanta bild kanske, men lite go är den allt. Eller?

Plommontjuven på bild. 🙂